Akademisk ridkonst är inte någon konstig utbildning med universitetspoäng eller så, utan helt enkelt en annan utbildningsväg än den numera gängse. Under 1500- och 1600-talen utbildades dåtidens ädlingar inom bland annat stridskonst i ridhus/akademier. Man stred man mot man med vapnet i ena handen och tygeln i den andra. Detta krävde en häst som var oerhört välutbildad och lättmanövrerad. Hästen skulle snabbt kunna vända runt och fly vid bakhåll (piruett). Den skulle kunna resa sig på bakbenen eller rättare sagt sitta på bakbenen och med sin kropp bilda en sköld som skydd (levad). Från levaden hoppa upp i luften och samtidigt sparka bakut mot fiender som kom bakifrån (capriole), galoppera både framåt, bakåt och rakt åt sidan i tvåtakt som en hare (terre á terre). Detta var den gängse stridsgångarten, som gjorde hästen snabb och manövrerbar, då den inte hade någon höger eller vänstersida. En courbette, där hästen hoppar framåt på bakbenen mot motståndaren, måste ha varit skrämmande och effektivt. Under medeltiden ingick även att bitas i hästens utbildning. Hästen fick lära sig mycket, mycket mera. Den skulle följa ryttarens viktförskjutning och därigenom kort sagt ”bli omöjlig” att ramla av om ryttaren blev sårad. Ryttarens liv hängde verkligen på hur väl han hade utbildat sin häst. Dessa hästar var naturligtvis oerhört värdefulla. Med den noga genomtänkta utbildningen blev de dessutom ofta väldigt gamla och var stridsdugliga in det sista. En rörelse som låg så att säga utanför själva stridskonsten var passagen eller konungarnas gångart som den också kallades. Den användes när härföraren i triumf paraderade inför det jublande folket vid återkomsten från ett ärofyllt slag.
När sen handeldvapnen och kanonerna utvecklades och man klarade av skjuta med större precision, förlorade stridshästen sin betydelse. Härföraren övergick till att vara en krigsstrateg och red inte längre i spetsen för sin arme. Däremot fortsatte man att jaga t ex varg och björn till häst. Samtidigt utvecklades stridskonsten till en konstart i sig med uppvisningar. Den förberedande utbildningen innan man ens sitter upp på sin häst är förhållandevis lång. Man arbetar hästen från marken med olika övningar som har till syfte att göra hästen stark och smidig nog att på ett korrekt sätt direkt kunna bära sin ryttare. Därigenom undviker man slitage och skador pga felaktig belastning. Lika viktigt är att vara rädd om hästens arbetsglädje och aldrig begära något som den inte är fysiskt eller psykiskt mogen för.
Slutmålet är nog detsamma som för alla ryttare, att få en häst som är stark, smidig, hållbar, bekväm att sitta på och som utför sitt jobb med glädje. Var och en finner sin väg dit. Detta är min.
I den akademiska ridkonsten använder vi oss av skolorna öppna, sluta, diagonalsluta och förvänd sluta för att skola / stärka ett bakben i taget och lära hästen att förskjuta sin tyngdpunkt bakåt. Hästen formas och arbetar i för den en ändamålsenlig form framåt nedåt, för att därefter övergå till framåt uppåt. När framdelen avlastas blir hästen mera lättmanövrerad. Hästen blir lika stark, mjuk och smidig i sina båda sidor och därmed rakriktad. Alla övningar utförs först i den gångart du och din häst behärskar d v s vanligen i skritt. Först därefter när både du och din häst förstår ökas svårighetsgraden till andra gångarter.
Vi rider förhållandevis korta pass, då detta arbete är såväl muskulärt som mentalt påfrestande för den unga hästen. Stor vikt läggs vid att bibehålla framåtandan och arbetsglädjen. Hästen får aldrig tycka att arbetet är så ansträngande att den vill ”spara sig”. Av naturen vill hästen alltid ha krafter kvar om vargen eller annan fara hotar. Dessutom vill vi ha en häst som med stolthet bär sig och sin ryttare. Trötta muskler ger ingen stolt häst-bara slitage.
Gimle 