Min underbara, fina Rasputin. Han klarade sin konvalescens på ett föredömligt sätt. Var lugn i sin box och accepterade läget. Nu har han kommit ut, först i liten sjukhage, sen i paddocken. Veterinären Henric Stenbäck var ett gott stöd. Vi hade lite mailkontakt under sjukdomstiden. Rasses rehab skulle vara promenad i skogen. Därefter rida rakt fram. Cirka 8 veckors rehab innan jag skulle ”rida som vanligt”. Utifrån mitt akademiska tänk gjorde jag naturligtvis INTE så. Istället blev det arbete vid hand i ridhuset. Lite skolor i skritt, tramp, längning, uppkortning mot piaff och längning igen. I mitt tänk skulle han återfå smidighet och styrka och samtidigt avlasta fram. Efter en vecka satt jag upp och gjorde samma sak. Jag red dagligen, korta pass ( 15min) Skrittade, längde, kortade, skolskritt, piaff, böjning och någon enstaka travuppgång. Successivt har vi ökat kraven och idag galopperar jag försiktigt. Idag gjorde vi skolor även i galopp.
Rasse är nu skodd med ringsko med överrullning båda fram, samt flytsula. Vanliga skor bak. Han har aldrig gått så bra faktiskt. För första gången trycker han av mot marken. Han har en energi och arbetsglädje som är makalös-och är ändå sååå lyhörd. All tassighet är borta. Ett jättetack till min hovslagare Frida Hjelm.
Rasse ger mig en ridkänsla som bara får mig att le…
Vi har gjort en sån resa…Detta har också både Liv och Blixt fått till del. Tänk att detta skulle behöva hända för att jag skulle komma vidare i min utveckling.
Gimle 